Rosa melina Foto: Park- och naturförvaltningen

Rosgrupperna i Göteborgs Rosarium

Här beskrivs rosgrupperna i Göteborgs Rosarium

Karta

Rosovalen och tematrädgårdar




Rosgrupper

K Pimpinellrosor Rosa spinosissima

P Kinarosor Rosa chinensis

M Terosor Rosa x odorata

L Noisetterosor Rosa x noisettiana

O Moscatahybrider Rosa moschata

BC Tehybrider 1867–1939

D Tehybrider 1940 och 50-tal

E Tehybrider 1960-talet och framåt

H Polyantharosor

G Floribundarosor

F Moderna buskrosor

Q Vresrosor Rosa rugosa

T Klätterrosor

W Kryprosor/marktäckare

X Vildrosor

STAM Stamrosor

Tematrädgårdar

1. ”Persisk matta på holländska”
Piet Oudolf

2. ”Den sjunkna trädgården”
Nina Thalinson och Gert Wingårdh

3. ”En hälsning från kongens have”
Jane Schul

Rosparken

Rosgrupper

R Gallicarosor Rosa gallica

Ä Damascenarosor Rosa x damascena

Ö Albarosor Rosa x alba

V Centifoliarosor Rosa x centifolia

Y Mossrosor Rosa x centifolia muscosa

ÄÄ Portlandrosor Rosa x portlandica

N Bourbonrosor Rosa x bourboniana

J Remontantrosor

POM (Programmet för Odlad Mångfald)

Rosgrupperna i Göteborgs Rosarium

I beskrivningen av rosgrupperna ges information om rosornas ursprung och egenskaper. Bokstaven framför namnet på rosgruppen anger gruppbeteckningen i rosariet, vilket är samma bokstav i kartan ovan.

De latinska namnen står med kursiv stil och sortnamnen har enkla citationstecken.

X Vildrosor och besläktade hybrider


Vildros Rosa Hugonis

Vildrosor är vildväxande rosor som uppstått och utvecklats i naturen under miljoner år. Den första rosen växte troligtvis i Centralasien. Naturlig utbredning för rosen är norra halvklotet. Rossläktet, Rosa, är växtvärldens största med 135 arter och tiotusentals kulturrosor och mångfalden vad det gäller växtsätt, blommor, blad, taggar och nypon är enorm.

De flesta vildrosor blommar en gång per säsong. Blomningen hos vildrosorna är tidig, ofta flera veckor före övrig rosblomning. Under sensommaren och hösten mognar nyponen, en andra höjdpunkt bland vildrosorna och viktig föda för fåglarna.


Vildros Rosa persetosa var. farreri

R Gallicarosor

Rosa gallica


Gallicaros 'Complicata'

Rosa gallica är en knappt meterhög ren art, som växer vild i Europa och västra Asien. Med sina många rotskott kan den bilda täta snår. De enkla uppåtriktade blommorna är röda, ibland vitrosa. Den har stor benägenhet att forma mer eller mindre fyllda blommor. Halvfyllda Rosa gallica ’Officinalis’ har odlats sedan medeltiden. En mutation av den och trolig urförälder till alla randiga rosor är Rosa gallica ’Versicolor’ eller ’Rosa Mundi’.

Ä Damascenerrosor

Rosa x damascena

Troligtvis var damascenerrosen en uppskattad kulturros redan i de gamla persernas trädgårdar. Den typiska damascenerrosen är högväxt, grenarna något böjda, blommorna nickande i rosa eller vitt, vanligtvis halvt till tätt fyllda och mycket väldoftande. Den intensivt doftande ’Trigentipetala’ odlas i stor mängd i Bulgarien och används i landets omfattande rosoljeindustri.

Ä Höstblommande damascenerrosor

Rosa x damascena bifera


Höstdamascenerros 'Rose de Rescht'

Höstdamascenerrosen antas liksom den sommarblommande uppstått efter flera hybridiseringar. Den blommar under sommaren, men kan med rätt beskärning blomma på nytt på sensommaren. Gruppen består av ett fåtal rosor. En av de kändare är den fuchsiaröda, fyllda ’Rose de Rescht’.

Ö Albarosor

Rosa x alba


Albaros 'Maxima'

Albarosen är en av de allra härdigaste kulturrosorna, skuggtålig och väldoftande. Blommorna är enkla till tätt fyllda. Ursprungsfärgen är som namnet talar om vit, men genom korsning med Rosa x damascena har former med rosa färgtoner kommit fram, som hos bland annat ’Königin von Dänemark’.

Albagruppen nådde sin höjdpunkt under 1800-talets första hälft. Den har kraftigt växtsätt och kan med lätt beskärning och stöd ofta även användas som klätterros.

V Centifoliarosor

Rosa x centifolia

De flesta rosforskare är överens om att centifoliarosen eller hundrabladsrosen är en komplex hybrid med kulturursprung; en produkt av holländska rosodlare på 1500-talet. Den är känd från holländska blomsterstilleben från den tiden. Vanligen är de väldoftande blommorna som namnet säger mycket tätt fyllda. Färgskalan är vit-rosa-mörkröd. En märklig varietet är ’Cristata’, där tre av foderbladen har mossiga utväxter som bildar en trekantig form. I knoppstadiet liknar den trikornen, Napoleons hatt, och kallas också ’Chapeau de Napoléon’.

Y Mossrosor

Rosa x centifolia muscosa

Mossrosen är en mutation av Rosa x centifolia. Körtlar på foderblad, blomskaft och ibland även delar av stammen har omvandlats till en grön tät mossliknande ­filt som ger mossrosorna en bidoft av mysk eller kåda. I övrigt är den som centifoliarosen, men färgskalan är rikare, ända till purpur och mörkaste rött, som hos ’Nuits de Young’. På senare tid har även den gula färgen korsats in. Genom korsning med höstdamascener har några remonterande sorter tagits fram, som till exempel ’Salet’.

ÄÄ Portlandrosor

Rosa x portlandica

Portlandrosorna är nära släkt med de höstblommande damascenerrosorna och liksom dessa är de remonterande. Sitt namn har de efter hertiginnan av Portland, som skulle ha funnit den första portlandrosen ’Portlandica’ i Italien i början av 1800-talet. Omkring 150 sorter av portlandrosor introducerades fram till 1883, då den sista förädlades. Med tiden konkurrerades portlandrosorna ut av remontantrosorna och idag ­finns endast ett tiotal sorter kvar, alla mycket odlingsvärda.

N Bourbonrosor

Rosa x borboniana


Bourbonros 'Honorine de Brabant'

Bourbonrosorna uppstod på ön Île Bourbon, idag Réunion, i Indiska Oceanen. Kina- och damascenerrosor användes som häckväxter på ön och en spontanhybrid mellan de båda rosgrupperna uppstod. Den blev snabbt populär och allt ‑ er sorter togs fram. En av de vackraste, ’Souvenir de la Malmaison’, uppkallades efter kejsarinnan Joséphines berömda rosenslott. Vissa bourbonrosor är remonterande, andra engångsblommande. Färgskalan går från vitt till purpur. De allra flesta bourbonrosor är starkdoftande.

J Remontantrosor

Remontantrosorna har sina anlag från kina-, bourbon- och portlandrosorna. Den är en av de sortrikaste grupperna i kulturrosens historia, ca 4000 sorter förädlades under 1800-talet. Idag finns endast ett 100-tal kvar. Den äldst bevarade är ’Baronne Prevost’ från 1839. Blommorna är stora med färgskala från vitt, över rosa till mörk purpur. De flesta har stark doft. De relativt svårodlade remontanterna avslutar de gammaldags rosornas historia och är med i uppkomsten av de moderna rosorna.

P Kinarosor

Rosa chinensis

Många vildrosor har sitt ursprung i Kina. Kanske var det också där rosen först blev en kulturväxt för ca 4700 år sedan. Rosen var en kunglig blomma; endast kejsaren och hans adelsmän fick odla den. En av de äldsta bland kulturrosorna var troligen Rosa chinensis. Dess vilda form, spontanea, växer i västra och centrala Kina. Blommorna är enkla och djupt karminröda eller rosa. Kinarosorna nådde västerlandet med ostindiefararna på 1700-talet och har tillsammans med sin hybrid terosen blivit förutsättningen för den moderna roskulturen. En särskilt utsökt kinaros är den enkla färgskiftande ’Mutabilis’.

M Terosor

Rosa x odorata

Terosen är en gammal sydkinesisk kulturform av Rosa x odorata, som är en hybrid mellan Rosa chinensis och Himalayas klättrande jätteros, Rosa gigantea. Från den senare har den ärvt de stora sidenartade ofta krämvita till ljusgula blombladen. Bladverket är glänsande och motståndskraftigt mot svampsjukdomar. Blommorna har en speciell kryddig doft, helt olik doften hos de gammaldags rosorna. Terosorna är frostömma och passar i det nordiska klimatet bäst i växthus. Ett mycket aktivt förädlingsarbete med terosor under 1800-talet ligger till grund för den ständigt växande moderna rosgruppen tehybrider.

L Noisetterosor

Rosa x noisettiana

Noisetterosen är en korsning mellan Rosa chinensis och Rosa moschata. Den uppstod i början av 1800-talet i USA, där Philippe Noisette förökade den och sände frön till sin bror i Paris. En av dessa fröplantor fick namnet ’Blush Noisette’, en ljusrosa fylld ros med doft av nejlika. De första noisetterna var låga, men efter korsning med terosor blev klättrande former vanligast. Noisetterna är ganska frostkänsliga och kräver skyddad växtplats och god vintertäckning.

O Moschatahybrider

Rosa moschata


Moschatahybrid 'Ghislaine de Féligonde'

Rosa moschata har osäkert ursprung, men odlades i Europa under Renässansen. Den är en frostöm, höstblommande vit klätterros som kommit att spela stor roll i kulturrosens historia. Den finns i de vackra moschatahybriderna som blommar i stora klasar långt in på hösten. Specifikt för gruppen är den fina myskdoften. Högväxta ’Ghislaine de Feligonde’ och den enormt blomvilliga ’Mozart’ — det finns uppgifter på fler än 12 000 blommor på en planta under en säsong - är några exempel på särskilt odlingsvärda moschatahybrider.

BC Tehybrider 1867–1939


Tehybrid 'La France'

År 1867 har kommit att stå som den moderna rosens födelseår, när franska förädlaren Guillot fils presenterade den silverrosa ’La France’, som troligen är en spontan korsning mellan en remontantros och en teros. En stor mängd tehybrider fördes fram under slutet av 1800-talet och runt förra sekelskiftet. Färgskalan var oftast ljus - vit, ljusrosa, blekgul, men även den röda färgen var med i dessa gamla, högväxta tehybrider. Störst bland det tidiga 1900-talets rosförädlare var Kordes i Tyskland och den mörkt sammetsröda och väldoftande ’Crimson Glory’ från 1935 fick stor betydelse för kulturrosens utveckling.

D Tehybrider 40- och 50-talen

Under 1930-talet arbetade fransmannen Francis Meilland fram en storblommig gul ros med rosa nyanser och mörkgröna blad som skulle bli världens mest planterade ros; på 1970-talet uppskattades antalet dittills sålda exemplar till över 100 miljoner. 1942 introducerade Meilland den under namnet ’Mme A Meilland’, men i samband med freden efter 2: a världskriget döptes den i USA till ’Peace’. Den blev stilbildande för de närmaste årtiondena. USA tog under den här tiden en ledande plats i förädlandet av rosor.

E Tehybrider efter 1960


Tehybrid 'Kordes Jubilee'

1960 kom en världsros ut på marknaden och med den en ny säregen orangeröd färgnyans; den tyska förädlaren Tantaus ’Super Star’. Jakten på nya färger hade fått rosuppdragarna att försumma såväl rosornas livskraft som doft, men 1963 lanserade Tantau den verkliga doftrosen, ’Duftwolke’ och doften får så småningom stor betydelse, liksom arbetet att få fram friska och odlingsvärda sorter, eftersom kemisk bekämpning blir allt mer uteslutet. Under 1900-talet har tehybridgruppen kommit att bli den klart största rosgruppen med tusentals sorter.

H Polyantharosor

På 1870-talet odlades i Frankrike en lågväxande form av den japanska klätterrosen Rosa multiflora. Guillot fils korsade troligen denna med en kinaros och fick fram ’Pâquerette’, en låg remonterande ros med kvastar av små vita blommor. Den kom i marknaden 1875 och bildade mönster för en ny grupp av rosor som skulle få stor betydelse för kulturrosens utveckling. Med några få undantag saknar polyantharosorna doft.

G Floribundarosor


Floribunda 'Leonardo da Vinci'

Polyantharosorna kom att korsas med tehybrider. Hybriderna kallas floribundarosor. Det betyder rikblommande och rosorna gör skäl för namnet. Banbrytare i uppdragningen av dessa rosor var familjen Poulsen i Danmark, som fick fram den första floribundan, ’Rödhätte’ 1912, och som har haft stor betydelse för rosintresset i Norden. Genom sin härdighet, mångblommighet och rika färgskala har floribundarosorna blivit särskilt uppskattade och kommit att dominera det moderna rossortimentet både i villaträdgårdar och offentliga rabatter.

F Moderna buskrosor


Modern buskros 'Winchester Cathedral'

Den moderna buskrosgruppen består av intensivt förädlade rosor. Här finns ingen enhetlighet i ursprung utan grupptillhörigheten bygger på växtsättet hos rosorna. Arbetet med att få fram nya sorter tog sin början i Europa på 1920-talet med hybrider av Rosa moschata som uppskattades för sin långa blomningstid. Senare har fler återblommande sorter korsats in och ett brett sortiment vuxit fram. Till gruppen av moderna buskrosor hör även de engelska Austinrosorna, som förädlats av David Austin. Dessa förenar de gammaldags buskrosornas växtsätt, blomform och doft med de moderna rosornas långa blomningstid och bredare färgskala.

K Pimpinellrosor

Rosa spinosissima


Rosa spinosissma '
Paula Vapelle'

Pimpinellrosor hör till de rosor som slår ut först på våren, redan i maj. Rosa spinosissima är en av de härdigaste och mest anspråkslösa vildrosorna. Utbredningsområde är Nordamerika, Island och norra Spanien i väster till centrala Asien. Rosen har odlats sedan 1500-talet. I slutet av 1700-talet började två bröder i Skottland att arbeta med pimpinellrosor efter att ha funnit en muterad vildväxande. Från denna sådde de frö och fick plantor med halvfyllda blommor i olika nyanser.

De flesta pimpineller är engångsblommande, men förädlare arbetar med att få fram även remonterande sorter och rosen med kanske allra längst blomningstid finns i spinosissimagruppen; ’Stanwell Perpetual’, som blommar fint från maj till december. Typiska för pimpinellrosorna är de små (pimpinelliknande) bladen och de runda, brun-svarta nyponen. Bladverket får ofta vackra höstfärger. På 1900-talet har spinosissimarosor korsats med bland annat tehybrider. Dessa hybrider är högre, har större blad och är mer skötselkrävande än de äldre sorterna.

Q Vresrosor

Rosa rugosa

Rosa rugosa eller vresros är en ovanligt härdig, tålig och frisk ros. Remonterande sorter har både blommor och stora nypon samtidigt. Vresrosen växer vild längs nordöstra Asiens kuster och har sedan länge planterats för att binda sanddyner längs kusterna runt om i världen. Namnet rugosa betyder rynkig och syftar på de karaktäristiska bladen. Artens goda härdighet har fått stor betydelse i Norden, men framförallt i Kanada där det sedan 1960-talet bedrivits ett idogt arbete med hybridisering av rosor för kallt klimat.

T Klätterrosor

Många vildrosor har ett klättrande eller krypande växtsätt och klätterrosgruppen innefattar rosor med olika ursprung och skiftande egenskaper vad det gäller växtkraft, blomning, bladverk mm. Flera av rosorna i rosariets stora rosbåge - högväxande, engångs- och klaseblommande – har den japanska klätterrosen Rosa multiflora i sitt arv. Från Asien härstammar även Rosa wichurana, krypros, som ’New Dawn’, en av de mest odlade klätterrosorna, kommer från. Hybrider av Rosa helenae har också blivit mycket uppskattade, som väldoftande och starkväxande Rosa helenae ’Hybrida’, fylld honungsros. De storblommiga klätterrosorna är intensivt förädlade sorter där tehybrider och floribundarosor korsats in.

W Marktäckande rosor

Begreppet marktäckande rosor har egentligen inget att göra med den naturliga klassificeringen av rosor, utan används för att beskriva rosor som kan ha vitt skilda ursprung, men med liknande växtsätt och gemensamt användningsområde. Marktäckande rosors främsta uppgift är att bilda en tät matta. Några sorter att notera i rosariets lilla samling av marktäckare är ’Nozomi’, en enkelblommande ljusrosa miniatyrros med tätt och brett växtsätt och ’Diamant’, en lågväxande frisk och rikblommande modern buskros.